Hur många vågar vara som Laleh?
Det är inte alla konserter som man blir helt uppslukad av, sÃ¥ man stÃ¥r med ett fÃ¥nigt leende frÃ¥n första stund tills sista tonen har klingat av. Men sÃ¥ var det igÃ¥r pÃ¥ Lalehs konsert pÃ¥ Skansen. Eller nja, inte helt frÃ¥n början. För det började med lÃ¥ng väntan som det brukar pÃ¥ konserter, sedan började Stefan Sundström spela. Han var lika bra som sist jag sÃ¥g honom (om inte bättre), men det hjälpte mig inte att bli helt inne i musiken. Men det var inte hans fel, för jag sÃ¥g nästan ingenting, och misströstade mer och mer, och tänkte “här har jag betalat 250 kronor för att inte ens se artisten som jag kommit för att lyssna pÃ¥”. NÃ¥väl, Sundström fick mig att skratta flera gÃ¥nger i alla fall, och när han slutat spela sÃ¥ vart det ännu mer väntan. Men sÃ¥ plötsligt: jubel! Där kom hon in pÃ¥ scenen, ackompanjerad av sitt fantastiska band. Hon hoppade och sprudlade av energi och livsglädje. Och det första hon gjorde var att sympatisera med dem som var korta och inte sÃ¥g sÃ¥ bra, och visade att “det finns plats därborta”. Det kändes som om hon pratade med mig direkt, och där var min misströstan som bortblÃ¥st. Det hjälpte ocksÃ¥ till att hon stod pÃ¥ andra sidan av scenen, sÃ¥ att jag faktiskt sÃ¥g henne ocksÃ¥!
Sedan fortsatte resten av konserten med att jag var helt hänförd. Och jag är inte den som brukar bli sådan. För vilken otrolig karisma hon har, den människan är sig själv trots att hon har tusentals människor framför sig! Det kändes som om detta lika gärna kunde varit en spelning på en liten privat (och röjig!) fest. Hon vågar visa vad sina inre känslor, visa sina svagheter och göra sådant som ingen annan artist skulle drömma om att göra. Och jag behöver väl inte tillägga att hon framför allt är en genial musiker: hennes röst är helt underbar, hon hoppar hit och dit mellan instrumenten och spelar lika bra på alla och levererar allt på sitt otroligt äkta vis.
Hur mÃ¥nga artister vÃ¥gar vara som hon? De flesta som jag sett tidigare har alltid nÃ¥gon slags attityd. De gör en grej av att vara pÃ¥ ett visst sätt. Men Laleh gör ingen grej, utan hon är bara sig själv. Och därför är det ocksÃ¥ mycket mer trovärdigt. Jag har inte sett henne live tidigare, sÃ¥ jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, även om jag antog att hon skulle vara väldigt bra. Men detta öveträfffade de flesta av mina förväntningar. Hon var sig själv sÃ¥ mycket att till och med publiken inte hängde med i alla svängar. Ett exempel pÃ¥ detta var när hon skulle avsluta konserten. Hon sade: “kom igen, nu gör vi sÃ¥ att jag stÃ¥r kvar här pÃ¥ scenen och säger hejdÃ¥ och sÃ¥ kompar vi ut er”. Det gick väldigt trögt, för alla ville ju stanna kvar och lyssna! Min fästman och jag började lÃ¥ngsamt gÃ¥ liksom en del andra, trots att det var motigt. Vi ville ju ändÃ¥ vara med pÃ¥ hennes idé. Men vi hann inte ens gÃ¥ ut frÃ¥n secnomrÃ¥det innan hon slutade. För hälften av publiken stod ju kvar! Hon sade skrattande “jag lyckades inte”, och var sedan tvungen att gÃ¥ före publiken i alla fall. Hur mÃ¥nga vÃ¥gar bjuda sÃ¥ mycket pÃ¥ sig själv?
Jag bugar mig djupt av beundran inför en sådan begåvning och personlighet som Laleh. Det finns för få sådana människor i vår värld just nu.