Där allt är möjligt
Varför stod jag egentligen i denna långa, slingrande räcka av människor? För dem väntade samma öde som för mig. Men ännu fanns det en återvändo. Jag kunde fortfarande kliva ur den sakta framåtskridande strömmen av de grå varelserna, de som söker glädje i det stressande och svårfångade livet, de som vill segla på vågen av ruset och i detta kaos hitta sig själva.
Jag kunde fortfarande spjärna emot och utbrista med hela mitt inre, som om kroppens alla organ kommer i darrning sÃ¥ jag för ett ögonblick tvekar, och denna tvekan för mig närmare viljan sÃ¥ jag skriker “Nej, jag vill inte göra det här!”
Jag behöver inte utsätta mig för någonting jag vet kommer vara mer än njutning i det korta ögonblick det faktiskt är, en plåga utan like i evigheter när hela mitt jag vänder sig ut och in och visar sin rätta sida, när allt kommer vändas upp och ned och jag kommer skrika av rädslan inför mig själv i en sådan omgivning där allt är möjligt, men där det är omöjligt att vika av från den redan utstakade, slingriga och motbjudande vägen. Skriket kommer uppfylla mig, som universum och dess outgrundligt svarta rymd slukar jorden till en liten oansenlig punkt i ett gytter av färg och form till gränsen av evigheten där ingen kan höra din förtvivlade stämma och du står ensam i natten.
Men jag behövde inte göra detta. Varför stod jag då ändå kvar? Är livet inte fullkomligt för mig heller? Måste jag slungas från den ena gränsen till den andra av vad jag anser är möjligt, och se världen med nya ögon för att sedan förblindas av yrsel? Vill jag flyga rakt in i himlen och plötsligt i sista ögonblicket märka att jag håller på att störta ned i avgrunden? En hisnande känsla av obeskrivlig lycka som övergår i mörkaste rädsla och skräck inför detta dimmiga kaos, av ljuspunkter och svårfångade ögonblick, som kallas framtiden.
Vi måste alla in i den, trots att vi med alla medel försöker kringgå och jämna ut de allt för branta kurvorna på vägen dit. Men står vi som stela tennsoldater vid livets svängar kommer vi att drabbas av yrsel snabbare än de som låter sig slungas fram och tillbaka, liksom den ovane sjömannen som på skeppet försöker stå upprätt när skutan kränger, och han faller först av alla.
Jag kanske måste lära mig acceptera både uppgång och fall? Den tanken flög igenom mig, likt en sylvass pil som viner vid mitt öra och kommer ut genom det andra, när jag stod där i kön, allt längre fram, allt närmare det öde jag ville springa ifrån, men ändå kliva rakt in i just för att jag inte var tvungen till det.
Men tänk om jag inte kan hålla mig kvar på den slingriga vägen när jag förblindas, och jag slungas ut i rymden för att aldrig mer hitta tillbaka till min värld igen? Jag tog ett steg ut från kön och tittade mig omkring. Bakom mig var leenden, förväntansfulla blickar men med en gnutta ångest, det jag sedan försökte se tydligare i dem framför mig, men de stod med ryggen emot mig. Jag kunde alltså inte få svaret från någon annan, jag var tvungen att hitta det själv.
“Jag vill inte”, sade jag i ett tappert försök att komma ifrÃ¥n allt detta. Men det hjälpte inte. Min vän drog mig i armen fram till biljettluckan:
“TvÃ¥ stycken tack.”
En minut senare satt jag fastspänd i den lilla vagnen på väg upp för den gnisslande berg-och-dalbanan. Nu fanns det ingen återvändo.