En ovanligt mörk sommarkväll
Vendela satt och pillade med tÃ¥rna i det sommarsvala vattnet. Det energiska plaskandet skulle varit det enda ljudet som störde den lantliga tystnaden i kväll, om det inte vore för brandsirenerna. Deras ondskefulla, falska toner spred budskapet “katastrof” och fick Vendela att rysa. Hon hatade brandsirenerna. Bilder av hostande mödrar bärandes pÃ¥ skrikande spädbarn undan brinnande hus snurrade runt i huvudet pÃ¥ henne medan hon gick upp för den slingriga skogsvägen till sommarstugan.
När hon Ã¥terhämtat sig frÃ¥n sin tankechock märkte hon att skrikandet inte enbart fanns i hennes hjärna. Men detta var inget spädbarn, det var mamma. Hon kände igen den förtvivlade blandningen mellan grÃ¥t och ilska som bara mamma kunde ha. Skriken blev starkare när dörren slängdes upp och lillebror sprang ut i skogen och gömde sig. Vendela skyndade sig in, för att fÃ¥ se sin mamma rödgrÃ¥ten och med blÃ¥märken pÃ¥ hela armarna, plus ett i ansiktet. Mamman öppnade munnen för att säga nÃ¥got, men Vendela vände bort blicken och skyndade sig ut igen. Hon orkade helt enkelt inte höra mamma säga de orden som kommit att bli ett karma: “Vendela, du vet ju att din bror har problem. Du mÃ¥ste förlÃ¥ta…” Men inte denna gÃ¥ng. TÃ¥rarna rullade ned för hennes kinder, men hon grät inte. Därför blev hennes inre tyngre för varje tÃ¥r.
Precis innan drunknandet kom självbevarelsedriften. Vattnet var inte så romantiskt avgrundssvart som det hade sett ut från bron. Inte ens ett drunknande kunde lindra smärtan. Allting flyter ju upp till ytan, men då oftast försent.
Vendela hävde sig upp pÃ¥ bryggan och började darrande gÃ¥ pÃ¥ skogsvägen upp mot huset. Världen runt omkring henne blev plötsligt diffus och gungande. Isblocken höjde sig pÃ¥ bÃ¥da sidor om den hala vintervägen. Hon greppade ett isblock och fastnade där med handen när även hennes hjärta stelnade. “Värme! Jag behöver värme, jag fryser sÃ¥…”
Den svarta tomheten lystes nu upp av ett varmt, rödaktigt sken. Denna ljuvliga värme! Nästan för varm, men därför sÃ¥ fascinerande! Tankarna hann plötsligt ikapp henne och brände hÃ¥l pÃ¥ samvetet. Hon började springa, liksom för att rymma ifrÃ¥n det totala värmeslaget. Innan hon kastade sig i vattnet hann hon höra nÃ¥gon skrika: “hon sprang mot sjön!” följt av de välkända sirenerna.
Men denna gång skulle de aldrig kunna få fast henne mer, för denna gång var vattnet tillräckligt svart.