En vanlig dag
Jag vaknar med huvudvärk, och ligger och drar mig extra länge, stirrandes in i de oändligt tjocka och gråa betongväggarna.
Plötsligt smälls gallerdörren upp, vakten kliver rakt in och ryter:
- Ska inte du till skolan idag?
- Nej, säger jag, darrande, jag har ont i huvudet.
- Jaha, säger hon förstrött. Ja, du hörde rätt, vakten är kvinnlig.
Varför stannar jag egentligen i cellen när jag har chans att komma härifrån? I skolan har man i alla fall vänner, och kan glömma bort instängdheten, där ute i kunskapsrymden. Men jag orkar bara inte. Idag är latheten större än självbevarelsedriften.
Jag går inte upp ur sängen förrän vid lunch. Äta kan man i alla fall göra utanför cellen, i matsalen. Där är väggarna trevligt gula och maten god, men smakar inte p. g. a. rädslan över att vakten skall komma fram till mig, med kommentaren:
- Måste du smaska sådär, det är äckligt!
Ibland har man otur med hennes humör, då hon skriker på en i en halvtimme, under hot med knytnävsslag eller matkrig.
Efter maten vill jag titta på TV och slöa lite. Det är en mycket njutbar stund, de gånger inte vakten kommer förbi TV-soffan i dagrummet, blir intresserad av pågående program och vräker sig ned i mitten av soffan. När hon sitter där får man inte heller kommentera något, för då får man ett “Håll käften!” fräsandes rakt i ansiktet. Det skulle också vara ännu roligare om man fick välja vad man ville se på, utan att vakten kommer förbi, byter kanal och går nonchalant vidare.
Ibland är tristessen i cellen så stor, att inte ens TV-tittande rår på den. Vid dessa tillfällen brukar jag ringa till mina vänner utanför fängelset. Man får passa på att be om tillstånd att ringa när inte den vanliga vakten patrullerar, det betyder nästan aldrig. Hon brukar nämligen stå bredvid hela telefonsamtalet igenom, och ibland t. o. m. dra i mig när jag pratar för länge, vilket i hennes mått mätt är c:a fem minuter.
Man kan inte ens prata med sina vänner i matsalen ostörd. Vakten kan nämligen ibland stå och övervaka mig och mina samtalspartners, och ibland ge mig spydiga kommentarer angående det aktuella ämnet. Jag är hennes offer.
När man lidit sig igenom en dag av övervakning och förtryck kommer det värsta: kvällsövervakningen. Vakten står bredvid en när man borstar tänderna, och bekräftar noggrant när detta moment är färdigt. Därefter kontrollerar hon att man endast har nattkläder på sig efter ombytet. Hon kollar t. o. m. strumporna. Som om inte detta vore nog kontrollerar hon att fönstret är stängt, vilket är löjligt eftersom det är försett med galler.
När vakten äntligen gått, får man se till att ligga kvar i sängen, och helst inte gå på toaletten. För då kommer hon springande, ställer sig utanför dörren och ryter åt en att skynda sig på. Man borde ha toalett inne i cellen istället.
Patrullerandet pågår långt in på natten: De bestämda stegen som kommer närmare, sedan huvudet som tittar in genom dörren med en bister hökblick, dörren som stängs, stegen igen, avtagande, och sedan tilltagande igen…
Förhoppningsvis somnar man efter dessa patrulleringstimmar, men med de bestämda stegen ekandes i huvudet.
Alla är hjärtligt välkomna att besöka mig!