versrymden

Det började med en kontaktannons. Då visste jag inte ens att det var en sådan: Jag lämnade ut hela mitt inre liv till en hel värld att beskåda och att skratta åt, att bara förnöjas av eller att gråta över. Men alla förstår inte de ord som lyser mellan raderna i texterna, de ord som egentligen lyser starkare än de skrivna orden på papperet. Men han förstod, och han fastnade för dem också. Antagligen var det uppriktigheten han slogs av. Kontaktannonsen sade nämligen mer om mig än jag själv visste, då jag inte hade kunnat ana följderna av att skriva den dikten.

Jag går till bussen med huvudet sprängfyllt av tankar. Plötsligt kommer orden i en jämn rytm och formas till kontaktannonsens formuleringar:

“Vill du ha mig?
Jag är en glad person
älskar nöjen och mänsklighet…”

Dessa tankar lämnar mig aldrig. Jag ökar på stegen, bussen går om två minuter. Varför skall avståndet vara så långt? Man hinner ju aldrig ses! En stackars sten får en plötslig spark och hamnar efter en liten flygtur i rännstenen. Men sedan måste jag skratta lite. En kille i 25-årsåldern passerar och tittar konstigt på mig. Jag borde absolut inte klaga. Avståndet är egentligen inget problem, men det ändras beroende på hur man känner sig. I telefon kan det kännas så nära, men ändå nästan ännu längre bort än i verkligheten. Men avstånd kan verkligen bli konstiga ibland; som på internet till exempel. Det var en tjej i Australien och en kille i Danmark som hade blivit störtförälskade. De har varit tillsammans i två år, men har aldrig kunnat träffas. Undrar hur avståndet känns för dem? Jag ryser till lite och drar jackan tätare omkring mig. Tur att bussen kom precis!

I buss-sätet känner jag hur någon krafsar med foten på mitt ryggstöd. Orden i hans dikt kommer flödande igen:

“There is a demon within me
I can feel him moving on the inside
oh I can feel him scratching
I can feel him tearing at my heart”

Dessa ord upphör aldrig att beröra mig. Han är nog den mest öppna och ärligaste människa jag känner:

“There is a demon within me
He goes by the name of loneliness.”

Båda hade letat förgäves efter någon att dela livet med. Vi hade hjälplöst sett på när de vackra och populära människorna fick varandra och levde lyckliga i alla sina dar. Men på ett sidospår mötte vi varandra, vid sidan av den hierarkiska världen och långt bort från verklighetens jobbiga omständigheter. Vi kunde drömma och fantisera fritt i den upphöjda världen. Men myten om kärlekens enkelhet gick vi på liksom alla andra.

När det väl var allvar och det pÃ¥gick i den verkliga världen vÃ¥gade jag inte möta hans blick. “Blunda inte hela tiden, jag vill ju se pÃ¥ dig”, sade han. Men jag var rädd för att för alltid drunkna, och bli sviken igen. Men jag gav sÃ¥ smÃ¥ningom efter för vad mina känslor sade till mig, och vi började nu bygga vÃ¥rt eget hus, vÃ¥r egen lilla värld. Möbler införskaffades, väggar mÃ¥lades om i vackra färger och smÃ¥ detaljer passades in pÃ¥ de mest märkliga ställen.

En dag låg hans smutsiga strumpor på golvet. Jag tänkte ropa på honom, men blev ståendes med strumporna i nypan när jag hörde honom från köket:

- Är det verkligen jag som skall diska idag?
Jag tappade strumporna på golvet.
- Jag kan diska om du tar bort dina smutsiga strumpor från golvet.
Det slamrades lite extra med besticken i köket ett tag:
-Någon gång får väl jag stöka till också, dina grejer ligger ju överallt.
Nu flög strumporna in under sängen.
- Men du är ju pedant också.

Och så fortsatte det med att jag var för avvisande och att han tjatade för mycket om städningen. Det slutade med att jag slängde ut honom med dammsugare och allt. Jag satt kvar i huset, lutad mot väggen med tårarna droppandes på kudden i famnen. Den upphöjda världen var mycket bättre. Där fanns inga smutsiga strumpor och inga slamrande bestick. Men den världen var inte verklighet. Adam och Eva i Edens Lustgård tog ju fel äpple. Där hjälpte inte ens ett paradis för att lyckan skulle vara fullständig. Men de vande sig vid de yttre omständigheterna som följde, och gick en lång och svår väg fram till verklighetens lycka. Varför skulle då inte jag klara det?

Jag skruvar lite demonstrativt på mig i sätet, och den skrapande foten tystnar. Nu är jag bara tvungen att vända mig om och ge honom bakom mig ett leende. Varför skall alltid yttre omständigheter och små bagateller ställa till det och irritera en? Jag tänker på kontaktannonsen, men nu på de sista raderna:

“Kom och ta mig!
Jag är en klurig person
hatar sysslor i hushållet

Jag skrattar lite ironiskt åt min situation och kliver av bussen.
- Hej, har du väntat länge?
- Nej, det är ingen fara.

Så går vi hand i hand till vårt renoverade hus och hoppas på att leva lyckliga i alla våra dar, trots smutsiga strumpor och lite disk.