versrymden

Historia

Feminismen har funnits sedan 1700-talet. Mary Wollstonecraft räknas som den första feministiska författaren med sin bok �A Vindication of the Rights of Women�, som kom ut 1792. Hennes mål var att få bort könsskillnaderna �utom i det fall då kärleken styr beteendet� genom att införa en identisk uppfostran och utbildning för både pojkar och flickor. På 1800-talet fanns det feminister inom alla politiska inriktningar, då liberalen John Stuart Mill hör till den mest kända, med sin essä från 1869: �The Subjection of Women�. Han tyckte att man genom att vägra kvinnorna samma rättigheter som männen har, så går samhällsutvecklingen långsammare, i och med att man går miste om halva samhällets kapacitet.

De som främst kämpade för kvinnlig rösträtt var liberalerna, och då främst i Västeuropa och USA. Det gjordes bl.a. med utomparlamentariska metoder av suffragetterna. Till en av de viktigaste teoretikerna inom suffragettrörelsen hör Elizabeth Stanton. Hon skrev följande:
�Det manliga elementet är en destruktiv kraft , hård, självisk, expansionistisk. Det älskar krig, våld, erövring och fördärv. I både den materiella och den moraliska världen skapar det osämja, oordning, sjukdom och död… Vad som i denna tid behövs är inte territorier, guldgruvor, järnvägar eller klingande mynt utan ett kvinnlighetens nya evangelium som upphöjer renheten, dygden, moralen, den sanna religionen och lyfter mannen till tankens och handlingens högre sfärer.�

Till den kommunistiska/socialistiska sidan hör bl.a. Friedrich Engels. Han ansåg att kvinnornas tillbakasatta ställning var en följd av kapitalismen, och att man därför med en socialistisk styrelseform skulle få med kvinnorna i produktionen vilket skulle ge grunden för ekonomisk rättvisa. Genom att samhället tog över ansvaret för uppfostran av barnen, så skulle familje- och äktenskapsbegreppet ändras, det sistnämnda en frivillig sammanslutning med kärlek som enda grund. Simone de Beauvoir som gav ut �Le deuxième sexe� år 1974, vilken är den moderna feminismens grund, slöt sig också till dessa idéer. Även Rudolf Steiner deltog i den feministiska debatten. År 1894 sade han följande:
�Den som befarar en skakning av våra sociala förhållanden genom att kvinnorna inte betraktas som släktvarelser, utan som individer, måste man svara, att sociala förhållanden, under vilka halva mänskligheten för en icke människovärdig tillvaro, just är i stort behov av förbättring. �

Under 1960-talet blommade feminismen upp igen, nu tillsammans med vänster- och studentrörelsen. Då klev de borgerliga partierna tillbaka från feministrörelsen, och kom aldrig riktigt tillbaka dit igen. Däremot fick feminismen ett starkt stöd inom vänsterrörelsen, särskilt under 1970-talet. Under detta årtionde bildades den berömda Grupp 8, demonstrationer hölls och BH:ar brändes *), i takt med att feministrörelsen splittrades upp mer och mer. Det är ungefär där vi befinner oss idag, då de flesta drar sig för att kalla sig feminister, eftersom feminism förknippas med vänsterpolitik.