Möte
De hade inte sett varandra på fem år. Inte ens ett brev hade förenat deras outtalade samband. Men just denna dag skulle det ske.
Hon gick på den lilla grusvägen ned till havet. Den stora hamnen låg och skröt över sina ståtliga fartyg, men var just idag även förväntansfull. Efter trettio långa minuter uppenbarade sig den stora ångbåten. Hon sprang ned till kajen, och stod sedan där med tindrande ögon som ett barn på julafton.
Han lutade sig över kanten så långt han kunde, för att åtminstone få se en skymt av den efterlängtade hamnen. Men skulle han känna igen henne?
Båten var nu vid kajen. Nu visste han. Hon stod där med sitt bruna hår som det alltid brukade vara: ostyrigt. Och ögonen… Nej, det var andra tider nu.
- (Han ser ju precis ut som vanligt)
- Hej.
- (Vad lugn hon verkar)
- Hej…
- Skall vi gå hem till mig?
- Ja, det kan vi.
När de gick på den lilla grusvägen, så upplevdes bådas minnen från denna plats så starkt, att omgivningen gav efter och förvandlades. Minnena talade så tydligt, att varje mening de försökte få fram öppnade ännu en dörr till det förflutna, men den stängdes bakom dem som tystnad. Detta faktum insåg båda, men ingen accepterade det, utan dolde det bakom ännu mer prat. Oftast pratade de så mycket om ett ämne, så att bägaren tömdes helt, endast för att undvika det svåra.
De var nu framme vid huset. Han hajade till av en extra kraftig minnesvåg som slog upp inom honom med sina farligt kraftiga bränningar. Det var här inne, i köket, där de hade lovat varandra så många dyra löften över en ostsmörgås. Det där billiga brödet som hade mer tuggmotstånd än smak.
- Vill du ha te?
- Ja tack.
- Kanske en ostsmörgås också?…
- Haha, ja. Jag trodde inte att du ville prata med mig.
- Jag trodde samma sak om dig, så jag blev helt paff när du ringde.
Minnesfloden hade äntligen dämts upp en aning av ostsmörgåsen. De drack te och pratade i timmar om allt möjligt, men det oundvikliga undveks fortfarande.
- Skall vi gå på teater?
- Ja, det kan vi.
En teaterföreställning var mycket passande. I mörkret kunde hon skratta och gråta åt den patetiska situationen, så att det gav sken av en särskild förståelse för pjäsens bisarra falskhet. Det kändes precis som den gången de hade sett en musikal, och då hon trevade och trevade tills hon vågade ta hans hand, en stor lättnad. Hon såg handen ligga så fint på armstödet, precis som om den brann av längtan efter att inte längre vara ensam. Men det var annorlunda nu.
Under pjäsens gång hade han drömt sig bort helt till det land han varit i, till att jämt vara lika efterlängtad hos…Lamporna tändes i salen. De gick därifrån, och på hela vägen hem vågade de inte diskutera pjäsen, som om de kunnat läsa varandras tankar.
Men nu var det allvar, uppdraget skulle slutföras. Han såg det som ett uppdrag, mötet, som en försoning av ett oavslutat förflutet.
- Kan vi inte gå på en promenad?
- Bra idé, jag skall bara hämta min jacka.
Hon stelnade till. Det oundvikliga skulle uttalas , tänk om… Hon hittade jackan och sprang fort ut till honom. De tog joggarslingan, den vanliga rundan.
- Hur länge stannar du?
- Bara till i morgon, jag måste fort hem.
- Var ska du sova då?
Han svarade inte.
- Du kan sova hos mig.
- Verkligen?
- Ja, det är lugnt.
Han fasade för följderna av detta, men han kunde ju inte tacka nej, hon skulle aldrig förstå.
De gick och pratade i skogen tills det blev så mörkt att de var tvungna att gå hem för att undvika olyckor. De hjälptes åt att lägga ut en madrass i köket, allt under tystnad, det var den outtalade överenskommelsen om sängplatsen som talade.
- Godnatt, jag hoppas det inte blir för hårt på golvet.
- Ingen fara, god natt.
Hon hade hoppats på andra följder än detta. En lång natt av djupa samtal vid tända ljus i hennes rum. Känslosvall, skratt och gråt, precis som förr. Men nu var det som det var. Han var säkert väldigt trött efter den långa resan. Hon var också trött, så hon somnade nästan direkt.
Han låg och vred sig oavbrutet i två timmar. Men nu stod han inte ut längre.
Han gick upp, hafsade ner sina saker i väskan, skrev ett kort meddelande som han lade på bordet, och försvann sedan ljudlöst ut genom dörren. Äntligen lossnade stenen från hans bröst. Han hade utfört uppdraget, och ändå lyckats hålla löftet med henne på båten.
Hon vaknade av ett lyckorus, påminnelsen om vem som låg och sov i hennes kök. Hon lyssnade efter det där välkända snusandet, men hon hörde inget. Han hade säkert vaknat. Överväldigad av lyckoruset skuttade hon ut i köket. Skutten slutade tvärt vid åsynen av den övergivna sovplatsen och tomheten där hans väska skulle stått.
Som en biverkning av sitt chocktillstånd började hon gråta, och fick i samma stund syn på lappen. Tårarna droppade ned på de väl valda orden. De flöt ut en aning, som om de ville göra ett sista tappert försök att skona henne från den bittra sanningen.
“Mötet lättade mitt samvete, men jag lovade henne…” Hon ville inte läsa mer. Detta oroade henne inte, för en sak visste hon med säkerhet: han skulle komma tillbaka till henne. Någon gång…