versrymden

Denna text är från början svaret på en tentamensfråga i genusvetenskapens grundkurs. Därför kan det förekomma fackuttryck som ibland inte är förklarade. Min strävan är alltid att försöka skriva så att alla förstår, men det blir allt svårare när kunskaperna i ett ämne fördjupas. Därför vill jag att du som läsare kontaktar mig om det är något oklart, så jag kan klargöra det tydligare i texten. De flesta källhänvisningar som var direkt i texten har jag tagit bort för att underlätta läsflödet. Fråga mig om du vill ha närmare anvisningar till något i texten.

Du kan komma direkt till ett enskilt avsnitt i texten genom att klicka på rubrikerna nedan

• Sexualmoralen i historien
• Synen på kvinnans reproduktiva funktioner
• Några sammanfattande ord
• Referenser

Sexualmoralen i historien

Synen på kvinnans sexualitet har varierat under historien, men den dominerande synen har varit att kvinnans sexualitet och de kroppsliga funktioner som kopplas till denna är orena. Under det senaste århundradet har dessa uppfattningar ändrats och avdramatiserats i västvärlden, men vi ser att historien har satt sina spår i synen på kvinnlig sexualitet idag:

Det grundläggande mönstret för synen på sexualiteten har varit i stort sett detsamma sedan antiken, trots att de tongivande skikten i samhället har skiftat. Hanna Arendts teori om staten kan vara användbar i detta sammanhang: staten bygger sin existens på makt, oavsett den bygger på medborgarnas samtycke eller om den genomförs med tvång. Därför är politiken utförd efter den dominerande gruppens behov, och de patriarkala begreppen som lärs ut blir dikotomier där de positiva egenskaperna tilldelas de som har makten: överlägsenhet står mot underlägsenhet, intelligens står mot okunnighet, aktivitet mot passivitet o.s.v. Därför har de överlägsna egenskaperna tilldelats mannen och de underlägsna kvinnan, vilket avspeglas i samhällets sexualmoral.

Den dominerande sexualmoralen under de senaste 2000 åren är den kristna, som rådde från 500-talet ända fram till 1900-talets början. Bibeln har stått i centrum för myter om kvinnans sexualitet, och inte minst syndafallet där Eva frestas av ormen att äta av äpplet från kunskapens träd, vilket leder till att Eva och Adam blir utdrivna ur paradiset:
“Denna mytiska version av utpekandet av kvinnan som upphovet till allt mänskligt lidande, kunskap och synd stÃ¥r fortfarande som själva grundvalen för vÃ¥ra sexuella attityder, eftersom den stÃ¥r som det direkt avgörande argumentet för västerlandets patriarkaliska tradition.” (Millett 59)

Den kristna sexualmoralen som är allmänt sexualfientlig och endast tillåter sexuell aktivitet för reproduktiva syften sätter alltså kvinnan i fokus för begreppet sexuell synd. Kvinnan har svårare att frigöra sig från sexualiteten eftersom hon historiskt setts som kropp och natur, medan mannen setts som själ och natur.

Den fientliga synen pÃ¥ sexualitet började luckras upp pÃ¥ 1700-talet, dÃ¥ kvinnans sexualdrift sÃ¥gs som lika stark som mannens. Man talade till och med om den kvinnliga orgasmen och att den var nödvändig för att befruktingen skulle kunna genomföras. Men denna bejakande syn varade inte länge: snart sÃ¥gs den kvinnliga sexualiteten som farlig för att till sist förnekas helt i den viktorianska moralen pÃ¥ 1800-talet. Det uppstod en tanke om den goda sexualiteten inom äktenskapet och den dÃ¥liga hos de prostituerade pÃ¥ bordellerna. Den “goda” kvinnan var allstÃ¥ asexuell, medan den “onda” kvinnan hade en obotlig sexlust.

Vi kan se likheter mellan den viktorianska och den kristna sexualmoralen: rädslan för kvinnans sexualitet genom förtigandet av att den existerar och skuldbeläggningen pÃ¥ kvinnan som har närmare till det syndiga än mannen. Skillnaden är att i det första fallet är det religionen som dikterar villkoren, och i det senare har vetenskapen tagit över. Kvinnor kontrollerades och lades in pÃ¥ sinnessjukhus och behandlades mot nymfomani, eftersom “en kvinna som lider därav, kan fullkomligt förlora all blygsamhet och fordrar dÃ¥ med formligt ursinne att fÃ¥ sin besinningslösa passion tillfredställd”.

Det var inte förrän på 1920-talet som den kvinnliga sexualiteten bejakades på ett naturligt sätt igen. Det var RFSU och Elise Ottosen-Jensen som bidrog till den utvecklingen i Sverige.