Skuggan
Det rasslade i dörrkedjan och Margareta ryckte till i sin säng.
Skuggan hade jagat henne genom en mörk skog. Hon ville befrias från den, men den följde henne alltjämt. Mörkret var inte det som framkallade skräcken, och inte heller kylan. Det var vetskapen om att hon snart skulle tvingas ut i ljuset och värmen som höll på att kväva henne. Silverkedjan spände runt hennes hals.
Ett litet klick i dörren hördes, och han var inne.
Hon tappade silverkedjan, men kvävningen fortsatte. Hon tyckte sig nu se hans ögon överallt, de alltid vaksamma och nedlåtande, men samtidigt med något som såg ut som ett barns förundran över en såpbubbla, beundran och rädsla. Han grävde upp hennes själ med sin spade, och lade den i en ask.
Stegen ekade i den tomma hallen, men upphörde när en duns från sängkammaren hördes.
Hon fick plötsligt grepp om hans hals och trevade efter asken. Han försökte slita sig med orden:
- Kan du stjäla mitt hjärta så kan jag ta dina drömmar.
Skräcken gjorde henne alldeles förlamad och hon sjönk ihop på gräset.
- Hur kan du veta att du fångat dem? frågade hon, men orden studsade mellan träden när han försvann.
Stegen fortsatte fram till köket, då sängen knakade och fraset av en sidenpyamas närmade sig sängkammardörren.
Allt runt henne började snurra, och träden rycktes upp med rötterna och följde med bort. Ungdomens kärlekstankar irrade runt som löven i november, tillsammans med alla hemska minnen som piskade hennes kinder som hagelkorn. Minnet av den vackre, unge mannen förvreds till en mördare, vilket var det enda som sedan blev kvar efter stormen.
Han började skrapa i spisfläkten, då sängkammardörren öppnades och Margareta uppenbarade sig i köket.
- Jaha, var det sotaren som kom, ursäkta…..jag hade glömt, sade hon.
- Det gör ingenting. Jag ville inte väcka er, sade sotaren med en röst ur vilken man kunde skönja en annan bakgrund än den han försökte påskina att han haft.
- Är det verkligen så roligt att gräva i folks skorstenar hela dagarna?
Han såg på henne med en blick hon inte hade väntat sig från honom och sade:
- Har jag sett dig förut? Du påminner mig om någon…
Margareta rodnade, men dolde det med ett svagt leende:
- Alla har väl sitt dolda förflutna. Mina glansdagar är i alla fall förbi.
- Jo, man har väl det, sade han och ryckte plötsligt till.
- Vad är det? frågade hon.
- Jag fick ett så starkt minne, ett minne av en scen…
Hans ungdomliga, men fårade ansikte fick en ljusare framtoning, då han började berätta:
- Jag minns som sagt en scen, där det stod en bedårande kvinna. Hon sjöng så vackert att jag var tvungen att sätta mig ned där jag först hade stått. Det är klart att de flesta män blir betagna av en ung kvinna med vacker sångröst. Men detta var speciellt, eftersom hon plötsligt mötte min blick, och jag tittade generat ned i marken. Jag märkte tydligt hur hennes röst stakade sig för ett ögonblick…
- Hur kan du veta att det inte var inbillning då? avbröt Margareta honom plötsligt.
- Sådant vet jag bara, svarade han kort.
- Men det måste ha varit något mer du såg, sade hon smått irriterad.
- Ja….det var något så speciellt med den blicken att jag aldrig kunde glömma henne. Jag gick sedan på alla hennes föreställningar, och följde efter henne överallt för att åtminstone få en skymt…
- Lyckades du få kontakt med henne någon gång då? frågade Margareta ivrigt.
- Nej, inte på det sättet som jag antar att du menar.
Hon såg frågande på sotarens gåtfulla uppsyn som plötsligt tycktes bekant.
- Jag tog mina tillfällen på natten att få beskåda hennes underbara ansikte. Jag kunde se på henne vad hon drömde, och även delvis bestämma drömmarnas innehåll med min närvaro. Detta lyckades varje natt, tills…
- Ursäkta, men jag har lite bråttom, avbröt hon honom igen, kan du fylla i ditt namn på den här blanketten så de ser att du varit här.
- Ja, visst, sade han, nu med rollen som sotare.
Han hann bara skriva sitt förnamn, Esaias, när hon plötsligt mindes…
- Var det du som….
Orden avbröts av greppet från de starka händerna, och blodet droppade ned på golvet.
Esaias, ’drömtydaren’, försvann lika ljudlöst som han kommit, och det enda som blev kvar i hallen var en glänsande silverkedja.