Spår av julen
I den arla julmorgonen syns bara mörker, som bryts mot den blåvita snön. Snön är fattig utan solens ljus, den äger inga kristaller. Till och med stenen vid skogsbrynet kan knappt ligga still. Har du sett en otålig sten någon gång? Om inte, så vet du inte vad otålighet är. Granarna ser ut att ha det lite för tungt på axlarna. Men skenet bedrar, de är mycket lyckliga i väntan på Den Stora Dagen.
- Men titta där! Är det inte spår i snön? Spår av små, små fötter…
Ett blygt rådjur tittar fram bakom en gran, undrar när ljuset skall komma och starta dagen.
Någon försöker att intala sig att det är morgon, och hoppar runt som en tätting och tjattrar.
- Tyst med dig, hare! säger älgen lite irriterat, väntan blir bara längre om dagen börjar för tidigt. Jag nöjer mig med att filosofera så länge, vilket skulle gått bättre utan en massa tjattrande!
Haren ser lite skamsen ut och hoppar iväg. Men om jag känner haren rätt, så tror jag att den började tjattra på något annat ställe.
En liten mus hoppar plötsligt ur sitt hål, men endast av iver:
- Jag kände små lätta steg på mitt tak!
- Äsch, säger skatan, det var nog bara en dum, övervintrad gråsparv som gått vilse!
- Nej, nej! Det kändes inte så där hoppigt, utan mer långsamt och bestämt.
- Hur kan du veta något sådant, du som är så liten!
- Men jag lovar, jag är helt säker!
- Jaja, det kan alla säga.
Plötsligt tittar en liten solstrimma fram bakom granen där rådjuret står. - Titta, dagen har börjat…
Tyvärr är det ingen som hör rådjuret, för någon kommer hoppande, så ivrigt att den nästan snubblar.
- Det är morgon! Det är morgon! Det är…
- Ja, äntligen har solen kommit för att lysa upp Den Stora Dagen! Säger älgen stolt och upprymd med kronan så stor som någonsin.
- Jag sa ju det, det var ju…
- Vi får väl se, säger skatan lite överseende.
Och tror du inte, plötsligt skymtar alla den röda luvan på den lille mannen, som har satt sig på en sten vid skogsbrynet, en mycket stolt sten…