Tunnelbana
Jag kommer till tunnelbanestationen. Alla stirrar. Har de ingått ett hemligt förbund? Det känns aldrig bra att komma sist. De stirrar, men deras klotrunda ögon vågar de inte visa för mig. De slår ned blicken när man stirrar tillbaka. Usch vad den där tanten hade ful kjol…oj, jag kanske stirrade lite väl mycket, för tanten fick ett besvärat uttryck i ansiktet.
Jag hör några tjejer som pratar och fnissar. Undrar vad de pratar om. Det enda man hör, är lösryckta ord, de orden som sägs med eftertryck. Det är borrmaskinerna som överröstar dem, stationen håller på att renoveras. Nu skrattar de extra mycket.
Jag hade gärna hört vad som var så roligt, men jag kan inte gärna gå närmare dem. Nej, egentligen är de ganska löjliga. Trots att de är flera år äldre än jag, så fnissar de som småflickor. Det är ganska varmt, jag tar av mig jackan.
Någon grymtar till lite argt.
“Oj, förlåt så mycket!”
Jag råkade drämma till en gubbe. Hoppas det inte gjorde ont.
Tåget är en kvart försenat.
Jag börjar tröttna på lukten av byggdammet och den unkna brisen av gamla bananskal och cigarettfimpar från papperskorgarna, just den där blandningen känner man igen. Men denna lukt distraheras av en tants mycket starka och sötsliskiga parfymdoft.
Äntligen kommer tåget, jag spottar ut mitt icke-smakande tuggummi och går på.