Sysselsättningsformen har styrt mitt liv
Ofta förvånas jag över hur olika liv jag lever beroende på vad min huvudsysselsättning är för tillfället. Det har varit extra tydligt den här månaden: I slutet av juli kom jag hem från semestern, vilken var en bekymmersfri tillvaro med sol, bad, naturupplevelser och att bara vara. Men bara efter någon dag hemma så kändes semestertillvaron så långt bort. Även om det var sommar ute var det inte utgångspunkten för den dagliga tillvaron. Det var snarare ett slags tillstånd som fanns utanför fönstret. Hemma var det jobbsökning och övande på pianot som gällde, mer eller mindre vanlig vardag alltså.
Efter ett par veckor fick jag tillfälle att jobba på min gamla arbetsplats. Då flyttades jag plötsligt ett år tillbaka i medvetandet så fort jag klev innanför dörren till arbetet. Arbetsrutinerna var precis de samma som för ett år sedan, liksom kollegerna som man fortsatte samtala med där man slutade sist. Och så var hela sommaren, som om ett år på skolan aldrig hade varit, som om jag aldrig hade lärt känna alla dessa underbara människor och ägnat mig åt musiken på heltid under den tiden. Särskilt arbetet engagerade mig så djupt, så jag erbjöd mig att jobba en vecka till om jag kunde kombinera det med skolan. Det kändes väldigt rätt just då, eftersom jag var mitt i det. Men så plötsligt, näst sista dagen på jobbet så fick jag mitt schema för skolan. Då såg jag att det inte skulle vara möjligt att kombinera skolan med arbetet, inte ens en enda dag.
Det schemat gav mig en insikt, en uppmärksamhet på den där känslan som infann sig under året jag arbetade där, en känsla jag glömt att jag haft. Den där otillfredställda känslan, eftersom dagarna och veckorna går sin gilla gång och är väldigt lika varandra. Den känslan fick mig att se det hela på lite avstånd: “Jag är på väg bort härifrån, det är ju inte här jag ska vara”. Och det lite väl tyngda ansvar jag känt hittills på mina axlar försvann helt. Det var så skönt! Jag visste att jag inte behövde känna ansvar, för jag skulle bara ägna mig åt skolan den kommande tiden. Då kunde jag samtidigt uppskatta jobbet lite extra också den sista dagen.
Den dagen var jag ena timmen på arbetet och serverade mellanmål till en massa barn, och nästa timme var jag tillbaka på skolan med alla mina kompisar och musiken. Då flyttades tiden framåt igen, och jag fortsätter där jag slutade före sommaren. Och jag märker också hur mycket jag lärt mig det året. Men inte bara tekniskt och musikaliskt. Jag märker att jag byggt en brygga också, en brygga mellan dessa olika liv. För hittills i mitt liv som vuxen har jag alltid varit så påverkad av vilken sysselsättning jag just har. Och har jag inte haft någon sysselsättning en tid, så har jag fallit ned i en slags tomhet och vilsenhet. Men inte den här sommaren. Då har jag trots perioder av sysslolöshet alltid funnit en mening med tillvaron, och till och med varit extra inspirerad att öva trots att jag inte haft skolan på dagarna.
Som om jag förvaltat ett år av kunskap, musik och upplevelser i mig. Så sommaren var inte som om året med musiken aldrig hade varit, det fanns där någonstans i bakgrunden hela tiden. Därför kan jag känna mig tillfredställd även om tillvaron runt omkring mig inte är helt ordnad. Fortfarande är denna brygga i uppbyggningsstadiet, jag känner att den inte riktigt är komplett på alla ställen. Men jag känner på mig att den kommer att bli allt starkare ju mer jag håller på med saker som bidrar till min personliga utveckling och mitt kreativa behov.
För jag är så glad nu när skolan börjat, så glad har jag inte varit på flera år. Jag hoppas den glädjen jag känner bygger på min brygga tillräckligt, så att jag även i en eventuellt oviss framtid kan känna den där känslan av tillfredställelse som en stabil grund inom mig.
Andra bloggar om: personligt, studier, musik