versrymden

Alliansen har ett övertag just nu, och det övertaget har ökats något de senaste timmarna. Jag gillar inte alls det jag ser, och medan jag skriver så ser det allt säkrare och allt dystrare ut.

Hur kommer samhället att förändras med ett borgerligt styre? Om man tittar på hur det gick sist, så ser det inte särskilt lovande ut.

Fredrik Reinfeldt har redan ropat ut sig som segrare. Jag tror att de som röstat pÃ¥ “de nya moderaterna” i hopp om att de är ett arbetarparti kommer bli mycket besvikna. Men det är sÃ¥ dags dÃ¥ att klaga, dÃ¥ är det redan för sent.

Jag röstade i alla fall på Miljöpartiet i alla valen, och naturligtvis Ja till trängselskatten i Stockholm. Mitt hopp står just nu till folkomröstningen och ett ja-resultat.

Andra bloggar om: politik, val2006

I Nättidningen ALBA kan man nu läsa en längre recension och presentation av boken “Ã…tta Ã¥r med Reinfeldt” som jag skrivit om här tidigare. Och endast av denna text att döma, sÃ¥ blir jag mörkrädd. Tänk om författarna till boken fÃ¥r rätt! Hemska tanke!

Jag har ju redan bestämt vad jag ska rösta på, så jag behöver egentligen inte läsa den för att bli övertygad. Frågan är om jag ens vågar läsa den, jag riskerar att bli alltför förbannad. Särskilt om det visar sig att alliansen skulle vinna valet. Läs artikeln åtminstone, även om du inte tänkt läsa boken. Den är väldigt tänkvärd!

Andra bloggar om: politik, val2006, alliansen

Idag är det rätt segt, eftersom det var fest på skolan igår. En väldigt lyckad fest med mycket god mat som alla tagit med sig, och en massa sång och musik förstås! Det är stor skillnad på sammansättningen av gruppen mot förra året. Tror jag har nämnt detta faktum tidigare, men igår kväll var det extra tydligt. Vad jag kom ihåg från första festen förra året så var det inte lika sammanhållen grupp från början. Nu var det sådan stämning att alla spontant började sjunga flerstämmiga kör-klassiker, vilka jag inte sjungit sedan gymnasiet, så jag blev både lycklig och nostalgisk på samma gång! Sedan fortsatte det med allt från trubadurlåtar med gitarr till soloinsatser i folkmusikstil. Det är så skönt med det där spontana musicerandet, det blir inte lika prestigeladdat som det annars kan bli i våra sammanhang. Här är det bara musikglädjen som räknas, hur perfekt det låter är betydligt mindre viktigt.

Men eftersom jag inte sovit så många timmar är jag väldigt trött. Bakis blir jag nästan aldrig, eftersom jag oftast dricker väldigt lite alkohol på fester, ibland ingen alls. Vanligen kan det bli kanske 2 glas vin plus en drink eller motsvarande. Det är mycket sällan det blir mer än så. Dels är jag väldigt lättroad även utan alkohol, plus att jag är rädd för att förlora kontrollen över mig själv, och så undviker jag att försätta mig i situationer som kan orsaka illamående. Ibland kan jag känna mig lite tråkig eftersom normen är att dricka sig rejält berusad på fester. Men samtidigt är det mest fördelar med att göra som jag gör, så jag tänker fortsätta så. Och i sammanhang där folk brinner för något, i detta fall musiken, så spelar det inte alkoholen lika stor roll. Det är liksom lika okej att vara nykter på en fest, man kan ju ha roligt på andra sätt.

Andra bloggar om: musik

Människor är flockdjur, alla vill passa in: ha kläder som alla andra och prata om det som ligger mest i tiden just nu. Jag ska inte säga att jag inte är så, för det är ju alla vare sig de vill eller inte. Alla är påverkade av media, och det är ett tryck som ingen kan stå emot. Men så fort ett ämne/klädesplagg eller en trend blir för stark, så blir jag skeptisk direkt. Och det har alltid varit på det viset. När en efter en tjej i klassen på mellanstadiet skaffade sån där hemsk snelugg med tio kilos hårgelé i (tidigt 90-tal), vägrade jag ha något så förskräckligt. Det samma gällde modet med tights, jag skaffade aldrig några riktiga tights trots att syrran och alla på skolan hade det. Jag skulle kunna fortsätta i evighet med flera exempel, men jag nöjer mig så.

Detta beteendemönster fortsätter jag ha även när det gäller bloggandet. Jag kom och tänka på det idag när jag läste ett tänkvärt inlägg hos Flärdskrivaren , som satte ord på tankar jag känt länge. För det blir lätt att alla tar upp samma sak. Det blir en vurm för ett ämne ett tag, men det gör också att ämnet blir mer urvattnat och ointressant. Därför kan det hända att jag inte orkar läsa ett enda inlägg om ämnet istället, nästan som en protest, bara för att ämnet är för populärt.

Jag blir nästan rebellisk och obstinat. Jag bara vägrar att skriva om det, även om händelsen i sig är stor. Det gäller till exempel kriget i Libanon. Det var inte så att det inte engagerade mig, tvärt om. Men jag tyckte att det blev för mycket helt enkelt, både på radio, TV och i tidningar och bloggar. Och antingen tävlades det om att göra den mest djupgående och akademiska analysen av läget, eller så kastades det paj. I sådana lägen skriver jag hellre om hur många dammråttor jag har under min säng, bara för att ha en motvikt till allt det andra bruset.

Då är det alltså inte av ytlighet jag undviker nyhetsaktuella ämnen ibland, utan för att jag helt enkelt inte har något att tillägga. Då skriver jag hellre om saker som just jag kan tillföra något eget till.

Andra bloggar om: bloggande, trender

Man glömmer fort hur lite fritid man har när skolan är igång. Dagsrutinen är att gå upp hyftsat tidigt för att åka till skolan och hinna öva lite innan lektionerna börjar. Sedan är det lektioner, därefter orkar man förhoppningsvis öva lite till innan man går hem. Sedan är man ganska trött, och åker hem för att fixa middag och diverse andra ärenden man inte hunnit tidigare under dagen. I värsta fall är det någon läxa också. Men snart har timmarna gått, och det är dags att gå och lägga sig. Och så börjar nästa dag. Därutöver finns det inte så mycket fritid. Det är visserligen tidsmässigt som att ha ett heltidsjobb. Men i en sådan utbildning jag går är det mer än bara ett jobb eller något man bara läser. Det är ett kall, och det handlar om en framtidsdröm man hela tiden försöker förverkliga. Detta gör du inte bara när du övar eller har lektion, utan det pågår när du sitter på tunnelbanan, när du pratar med kompisarna eller när du sover. Det finns där hela tiden, nästan dygnet runt.

Än sÃ¥ länge är det pÃ¥ ett positivt plan, och fortfarande är allting mest roligt. Men sedan när sökningarna till musikhögskolorna närmar sig, sÃ¥ börjar pressen komma. DÃ¥ är inte allting sÃ¥ bekymmerslöst längre, dÃ¥ handlar det plötsligt om konkurrens och om att bli bedömd av en kritisk jury. (Nu lÃ¥ter det som om det vore Idol 2006 eller nÃ¥got sÃ¥dant, men det är inte riktigt sÃ¥. Denna jury säger ingenting när man spelat, de säger bara “tack” och sÃ¥ är det nästa persons tur. Inget att göra bra TV av precis…).

Men samtidigt har jag en annan inställning i år, så jag tror inte att jag kommer bli lika pressad denna gång. Jag tror inte att allt kommer gå lätt eller så, utan snarare att jag bryr mig mindre om vad alla andra gör och mer om vad jag själv ska göra. Jag har också lärt mig att tänka mer realistiskt, men samtidigt mer positivt. Du måste också lära dig att ha lite distans till det hela. Lär man sig detta har man nyckeln till att klara av att ha detta i huvudet dygnet runt. Annars blir man tokig eller högfärdig, och det har ingenting med glädjen i att musicera att göra. Fokusera på musiken, det är bara det allting handlar om, det är därför du kämpar så hårt eftersom det är det du vill hålla på med i framtiden. Ingenting annat.

Andra bloggar om: musik, klassisk musik, personligt

Du är välkommen att kontakta mig om du har frågor eller funderingar om något på den här sidan. Det kan du göra på två sätt:

1. Om du har en åsikt som du vill dela med dig även till andra om en specifik text eller ett inlägg, så använd kommentera-funktionen som finns i anslutning till varje text/inlägg.

2. Om du vill använda någon av mina texter till ett speciellt ändamål, eller om du har andra frågor kan du kontakta mig via mail på adressen

magdalena snabela versrymden punkt se

Du måste skriva om adressen genom att byta ut de kursiva orden till tecknen @ och . och ta bort mellanslagen, annars funkar det förstås inte!

Nu har jag fixat lite med designen här på bloggen och hemsidan, så att det blir ännu mera personligt och som jag föreställer mig att just min blogg ska se ut. Rymden ska vara i centrum här, och det kommer att bli ännu mera så framöver om jag lyckas genomföra idéerna jag har i mitt huvud just nu.

Det är jätteroligt med design när man börjar lära sig mer om photoshop och hur stylesheets fungerar. Kan man lära sig det så kan man göra vad som helst!

Andra bloggar om: css, bloggande, photoshop, webbdesign

Jag hittade nyss min gamla blogg från tiden jag pluggade genusvetenskap i Uppsala. Det var många känslor som uppenbarade sig då jag läste en del inlägg: nostalgi, glädje, sorg och mycket annat. Men en sak jag reagerade särskilt på var min feministiska analysförmåga (eller vad man skall kalla den). Den var på topp helt enkelt, inte så konstigt eftersom min tillvaro främst handlade om dessa frågor. En massa böcker plöjdes om ämnet, jag skrev hemtentor regelbundet och sist men inte minst hade jag en stor bekantskapskrets där dessa frågor hela tiden diskuterades. Det är nog det jag saknar mest från tiden i Uppsala.

Här hemma i Stockholm har jag inte sÃ¥ mÃ¥nga vänner som är speciellt engagerade i dessa frÃ¥gor. MÃ¥nga har nÃ¥gorlunda vettiga Ã¥sikter, men det är inte nÃ¥got som intresserar dem nämnvärt, eller ens nÃ¥got man diskuterar. Och de diskussioner man hamnar i är mest tillsammans med sÃ¥dana som närmast är kritiska eller inte kan nÃ¥gonting alls om genusvetenskap. De diskussionerna blir oftast pÃ¥ sandlÃ¥denivÃ¥, vilka oftast gör att jag blir stum av häpnad och ilska och lämnar den meningslösa diskussionen helt. Jag vet att jag borde gÃ¥ emot och utmana istället, men oftast är det ingen idé. Det känns som om de redan har bestämt sig, och ju mer jag diskuterar desto mer stÃ¥r det “rabiat, extrem manshatare” i pannan pÃ¥ mig i deras ögon. Därför lÃ¥ter jag hellre bli.

Därför skulle jag vilja ha lite mera feministisk input i vardagen på annat sätt. En ventil är förstås min blogg, men det är inte alltid någon dialog med andra som förs här, jag får inga nya vyer direkt. Och det feministiska forum som är störst just nu kräver en obegränsad fritid för att kunna engagera sig i på allvar. Men det måste ju finnas något mellantning mellan att ha det som helstidssyssla och inte diskutera det alls?

Andra bloggar om: feminism, bloggande

Ofta förvånas jag över hur olika liv jag lever beroende på vad min huvudsysselsättning är för tillfället. Det har varit extra tydligt den här månaden: I slutet av juli kom jag hem från semestern, vilken var en bekymmersfri tillvaro med sol, bad, naturupplevelser och att bara vara. Men bara efter någon dag hemma så kändes semestertillvaron så långt bort. Även om det var sommar ute var det inte utgångspunkten för den dagliga tillvaron. Det var snarare ett slags tillstånd som fanns utanför fönstret. Hemma var det jobbsökning och övande på pianot som gällde, mer eller mindre vanlig vardag alltså.

Efter ett par veckor fick jag tillfälle att jobba på min gamla arbetsplats. Då flyttades jag plötsligt ett år tillbaka i medvetandet så fort jag klev innanför dörren till arbetet. Arbetsrutinerna var precis de samma som för ett år sedan, liksom kollegerna som man fortsatte samtala med där man slutade sist. Och så var hela sommaren, som om ett år på skolan aldrig hade varit, som om jag aldrig hade lärt känna alla dessa underbara människor och ägnat mig åt musiken på heltid under den tiden. Särskilt arbetet engagerade mig så djupt, så jag erbjöd mig att jobba en vecka till om jag kunde kombinera det med skolan. Det kändes väldigt rätt just då, eftersom jag var mitt i det. Men så plötsligt, näst sista dagen på jobbet så fick jag mitt schema för skolan. Då såg jag att det inte skulle vara möjligt att kombinera skolan med arbetet, inte ens en enda dag.

Det schemat gav mig en insikt, en uppmärksamhet pÃ¥ den där känslan som infann sig under Ã¥ret jag arbetade där, en känsla jag glömt att jag haft. Den där otillfredställda känslan, eftersom dagarna och veckorna gÃ¥r sin gilla gÃ¥ng och är väldigt lika varandra. Den känslan fick mig att se det hela pÃ¥ lite avstÃ¥nd: “Jag är pÃ¥ väg bort härifrÃ¥n, det är ju inte här jag ska vara”. Och det lite väl tyngda ansvar jag känt hittills pÃ¥ mina axlar försvann helt. Det var sÃ¥ skönt! Jag visste att jag inte behövde känna ansvar, för jag skulle bara ägna mig Ã¥t skolan den kommande tiden. DÃ¥ kunde jag samtidigt uppskatta jobbet lite extra ocksÃ¥ den sista dagen.

Den dagen var jag ena timmen på arbetet och serverade mellanmål till en massa barn, och nästa timme var jag tillbaka på skolan med alla mina kompisar och musiken. Då flyttades tiden framåt igen, och jag fortsätter där jag slutade före sommaren. Och jag märker också hur mycket jag lärt mig det året. Men inte bara tekniskt och musikaliskt. Jag märker att jag byggt en brygga också, en brygga mellan dessa olika liv. För hittills i mitt liv som vuxen har jag alltid varit så påverkad av vilken sysselsättning jag just har. Och har jag inte haft någon sysselsättning en tid, så har jag fallit ned i en slags tomhet och vilsenhet. Men inte den här sommaren. Då har jag trots perioder av sysslolöshet alltid funnit en mening med tillvaron, och till och med varit extra inspirerad att öva trots att jag inte haft skolan på dagarna.

Som om jag förvaltat ett år av kunskap, musik och upplevelser i mig. Så sommaren var inte som om året med musiken aldrig hade varit, det fanns där någonstans i bakgrunden hela tiden. Därför kan jag känna mig tillfredställd även om tillvaron runt omkring mig inte är helt ordnad. Fortfarande är denna brygga i uppbyggningsstadiet, jag känner att den inte riktigt är komplett på alla ställen. Men jag känner på mig att den kommer att bli allt starkare ju mer jag håller på med saker som bidrar till min personliga utveckling och mitt kreativa behov.

För jag är så glad nu när skolan börjat, så glad har jag inte varit på flera år. Jag hoppas den glädjen jag känner bygger på min brygga tillräckligt, så att jag även i en eventuellt oviss framtid kan känna den där känslan av tillfredställelse som en stabil grund inom mig.

Andra bloggar om: personligt, studier, musik

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?

…jag sÃ¥g sticka fram ur det svarta hÃ¥ret och skägget. Jag hade gjort upp… (ur “Mor gifter sig” av Moa Martinsson, en av de bästa böcker jag läst).

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?

Vår hylla innehållande minst 250 cd-skivor.

3. Vad var det senaste du såg på tv?

Nyhetsmorgon på TV4 i morse.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:

9:20 (ojdÃ¥ den var visst 9:58…)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

TV:n, barnröster utifrån

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?

I förrgår, då jag cyklade hem från skolan. Har varit sjuk så därför har jag inte varit ute sedan dess.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?

Diverse bloggar, och pÃ¥ “mitt” forum.

8. Vad har du på dig?

T-shirt som det står *kram* på och ett par trosor.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?

Inget jag minns, tyvärr. Men drömmer gör man ju varje natt.

10. När skrattade du senast?

Kanske någon gång i morse, men säkert igår när jag kollade på idol då några stackare gjorde bort sig.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?

En jättefin oljemålning i röd skala som fästmannen vunnit, en tygtavla med nalle puh och hans vänner, en oljemålning med havsmotiv som en släktning till fästmannen målat, en avbild av min nalle som mamma tecknat, och en avbild av fästmannen och mig som mamma också tecknat.

12. Har du sett något konstigt på sistone?

Nej, inte så mycket. Det konstigaste måste väl vara folk som lekte apor, båtar och annat på sharadern i skolan i måndags.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?

För mig var det ingen utmaning, eftersom jag inte fick den av någon, utan valde själv att svara på den :)

14. Vilken var den senaste film du såg?

Walk the line - filmen om Johnny Cash. Jättebra film - rekommenderas varmt!

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?

Skulle ge bort en hel del till välgörenhet och miljöprojekt, men sedan skulle jag köpa en drömbostad vid vattnet någonstans.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.

Oj, mÃ¥ste man det? Det är ju olika saker beroende pÃ¥ vem man frÃ¥gar. Okej dÃ¥, jag har en förkärlek för talangjakts-program som “idol”, “do you think you can dance?”, “fame factory” med flera. Jag skäms lite över detta, för jag kan verkligen inte lÃ¥ta bli att titta pÃ¥ skiten. Som tur är har jag bara tre TV-kanaler, sÃ¥ det blir bara ett av programmen just nu…

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?

Jag skulle vilja komma in på den musikhögskola jag helst vill gå på.

18. Tycker du om att dansa?

Ja ibland, om musiken är oseriös, nostalgisk eller bra livemusik

19. George Bush?

En totalt inkompetent talare, man undrar vilken iq den mannen har egentligen, 80 kanske?

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?

Vet inte riktigt faktiskt, tanken på barn är inte alls främmande, jag har bara inte tänkt på just namnen så mycket.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?

Tveksamt, jag är rätt förtjust i Sverige faktiskt. Men jag skulle kunna tänka mig att bo under en kortare period på Nya Zeeland, i Schweiz eller i England.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?

Du har haft ett bra liv, du behöver inte ångra något du inte gjort, för du har vågat pröva allt du ville.

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?

Vill inte tvinga någon, utan vem som helst som känner för det får svara på dem.

Andra bloggar om: listor, personligt